En plats, tusen möjligheter

BUA har besökt en speciell plats, en plats där ett hårt arbete utförs varje dag av erfarna människor och motiverade patienter. BUA har besökt Rehabiliteringscentrumet Orup som ligger i Höör. Orup är för många en vändpunkt när människor på något sätt befinner sig i en svår situation där livet dramatiskt har förändrats efter en skada eller sjukdom. I detta gigantiska vita slott arbetar personal dagligen tillsammans med den drabbade för att på bästa sätt få patienten tillbaka till ett så normalt liv som möjligt. De människor som kommer till Orup för att genomgå rehabilitering är bland annat människor som råkat ut för traumatiska olyckor som bil-, motor- eller ridolyckor. Även människor som drabbats av stroke eller polio kommer till Orup. Dessa människor har efter skada eller sjukdom på något sätt förlorat sin funktionsförmåga och behöver därför rehabiliteras, det vill säga återskapa sin funktionsförmåga på bästa sätt.

BUA får träffa Monika som har arbetat på Orup sedan år 1989. Hon är en utbildad arbetsterapeut och arbetar oftast med strokepatienterna som kommer till Orup. Orup har tre patientavdelningar (cirka 36 platser), bland annat en avdelning för just strokepatienter och en för människor med ryggmärgsskador. Monika berättar bland annat att en rehabiliteringsperiod kan sträcka sig från några veckor, till flera månader. Åldrarna varierar stort bland patienterna men Monika berättar att åldersgränsen brukar ligga på 18 år, men det händer vid enstaka fall att Orup även får patienter som är yngre. Orup har förutom den fina naturen, bland annat ett gym där sjukgymnasterna arbetar med patientens fysiska funktionsförmåga. Det finns även ”pysselrum” där patienterna kan pyssla och arbeta upp sin arbetsförmåga. För fingerfärdiga patienter finns det även en snickarbod. Orup har också en varm badbassäng (34 grader) och stor sporthall där olika aktiviteter äger rum, som att till exempel lära sig att köra rullstol.

Rehabiliteringens syfte är att träna upp patienterna så att deras liv kan bli så likt det var innan skadan eller sjukdomen inträffade. När en patient anländer till Orup får denna träffa på sitt så kallade, rehabiliteringsteam. Ett team kan bestå av olika yrkesgrupper som läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast, kurator eller logoped. Detta team ska tillsammans med patienten göra upp en rehabiliteringsplan där olika mål med rehabiliteringen sätts upp och dessa mål blir grunden för hela rehabiliteringen. Det är delmål och slutmål som sätts upp. Då det rör sig om både psykiska, fysiska och sociala faktorer som förändrats i livet för en patient som drabbats av skada eller sjukdom så blir varje mål unikt, det vill säga individuellt för varje enskild person som kommer till Orup. Patienterna som kommer till Orup har oftast fått hela sitt liv upp- och nervänt. För att enkelt förklara detta kan man se patientens liv som ett pussel. Detta livspussel har på något sätt gått sönder efter skada eller sjukdom. Målet med rehabiliteringen kan därför vara att bygga ihop detta pussel igen, där man sakta och säkert tar en bit i taget under rehabiliteringen. Varje pusselbit står för något i patientens liv, till exempel att en bit kan vara arbete, familj eller patientens känslor. En del pusselbitar blir kanske aldrig desamma igen men rehabiliteringen kan då hjälpa patienten att se nya vägar i livet.

När patientens rehabilitering anses färdig skrivs patienten ut från Orup och förhoppningsvis är patienten så gott som det går tillbaka till det liv han eller hon hade före sin skada eller sjukdom. Patienten får efter sin rehabiliteringsperiod göra en så kallad uppföljning, då kommer patienten tillbaka till Orup. Denna uppföljning kan till en början ske en gång om året, för att sedan komma att bli vart femte år men detta är något som är väldigt olika och därför också individuellt. Vid uppföljningen träffar patienten igen hela sitt team för att gå igenom vad som hänt sedan sist och om det krävs ytterligare insatser från Orup. Visar det sig att patienten kanske behöver komma tillbaka till Orup för att ytterligare träna upp sig, kan denne bo på Orups fina Hotell som ligger granne med patientavdelningarna.

Efter ett besök på Orup förstår man att vi människor kan när som helst drabbas av skada eller sjukdom. När detta sker kan vi inte veta, det bara händer. Men det fina med människan i sådana lägen är att hon mot alla odds kan resa sig upp igen och bekämpa det hon råkat ut för. Men man behöver stöd, en hjälpande hand. Och Orup är utan tvekan en sådan hjälpande hand. En plats som Orup visar för människan att det som tyckts vara omöjligt, lätt kan bli möjligt.

BUA tackar Monika och övriga på Orup för att vi fick komma och besöka er!
Skribent: Madde

Ett måste, som jag bara måste göra!

Jag måste få skriva av mig. Det är inte så att jag har något speciellt roligt att skriva, jag måste bara få skriva av mig! Dagen börjar iallafall att snart lida mot sitt slut. Det har varit full rulle, från kl 6.00 i morse till senare ikväll. För än är dagen inte över. Ett härligt besök till Orup, tillsammans med BUA-teamet (Meg och Uffe), har även gjorts idag. Jag kände mig hemma, trygg och lugn att komma tillbaka till den plats som blev hela ens vändpunkt efter en traumatisk trafikolycka. Rummen, väggarna, även brevbäraren och korridorerna som man för nio år sedan lärde sig att köra rullstol i, var detsamma. Orup är även den plats där mina planer om att bli socionom väcktes, så visst kände jag mig på plats, hemma.

Ett kort repotage om kära Orup kommer att finnas på bloggen i slutet av veckan. Och för er som inte riktigt förstått vad Orup är för något, då ber jag er att återkomma till vår fina blogg i slutet av veckan. Alla era funderingar kommar då att suddas ut. Och Orup är dessutom en plats alla borde känna till. Arbetet som sker innanför väggarna i detta gigantiska slott är mycket värt att inneha som kunskap. Den kunskapen kan man komma långt med.

Nu väntas det träning. Full fart i sportrullstolen!
Xxxx eran Madde

Stackars dig.

Människor som saknar sunt förnuft är det nästan lite synd om. Jag kan bli lite rädd för dessa. Ibland förbannad och arg men samtidigt pallar man bara inte att lägga energi på att försöka förklara för den stackarn att han borde tänka om, kanske inte för min skull, inte för världens skull utan för sin egen skull. Min gubbe hamnade nämligen nästan i bråk med en kille utanför Mobila när han väntade på mig ute på parkeringen. Gubben såg en ung kille parkera på en handikapparkering (jag hatar begreppet handikappad). Gubben ifrågasatte killen då han såg att han saknade tillstånd att stå där med sin bil. Killen svarade tillbaka på ett ungefär "dra åt helvete, sköt du ditt, idiot".

Jag undrar då: var sitter medkänslan, hjärncellerna, det sunda förnuftet eller ömsidigheten för sina medborgare när man argumenterar på detta sätt? Varför inte ta parkeringen sidan om, som dessutom är ledig? Eller vill man bara bråka? Vara lite cool och strunta i att där kan komma någon som behöver just den parkeringen då de andra parkeringarna inte fungerar för en person som har någon sorts av funktionsnedsättning? Förmodlingen tror killen att han är ensam i denna vida och underbara värld. Han gör lite som han vill. Grattis säger jag till honom. Du kommer att komma långt i livet. What comes around goes around, eller vad brukar man säga.

Xxxx eran Maddis

Ett uppvaknande!

Jag känner mig vilse, borta, handlingsförlamad, ängslig, har ångest, förvirrad, lost, arg, frustrerad...utan mitt jävla internet! Tack och lov för iphonen! Vad skulle man göra utan den i sådana här lägen? Jobbet kräver internet, annars är det nästan kört för en. Internet är min drog, mitt beroende! Fan ta dig om du tar mitt internet ifrån mig. Borde kanske läggas in och få hjärnan återställd till "jag bor på landet,jag behöver ingen teknik för att klara av vardagen. Högaffel och hästskit under hjulen är allt jag behöver". Men nä, fan heller! Xxxx Maddis

Intervju med Patrik Hersley

I veckan så hade jag en intervju med Patrik Hersley som är hockeyspelare i MIF. Träffade honom på Malmö Arena.

Började fråga honom lite allmänna frågor och sen gick jag in lite på frågor inom idrott och barn och ungdomar med funktionshinder. Intervjun med Patrik hann inte bli så lång för han hade träning efteråt.

Patrik är 23 år och bor i Malmö sen han var 12 år. Han är back i MIF, har spelat hockey på hög nivå sen han var 12 år men har alltid haft hockey sen han var liten.
Hockeyn har alltid spelat en stor roll för Patrik och han berättade att han tränar flera dagar i veckan och har mycket matcher.
Jag frågade honom om han har någon erfarenhet av barn och ungdomar som har funktionshinder och då berättade Patrik att han träffar en del barn och ungdomar med funktionshinder, speciellt fans.
Tog upp frågan om han har provat att sitta i en rullstol någon gång, och då berättade han att han har behövt använda rullstol när han var yngre efter en knäskada. Då frågade jag om han började tänka på tillgänglighet då han blev tvungen att ha rullstol men det var inget som han tänkte på så mycket.

Därefter så gick vi in på idrott för funktionshindrade, där jag berättade om kälkhockey och det var något som Patrik visste om lite. Han var rätt sugen på att prova på det och vi kom in på att han kanske skulle kunna få med sig hela MIF för en liten match. Han berättade att han tyckte att det såg svårt ut att spela. Får väl se om han vågar sig på att prova kälkhockey.

Sen så hade vi inte så mycket tid att snacka mer för Patrik hade lite bråttom, men jag tackar för hans tid och att han ställde upp för en liten intervju!

Intervjuare och skribent: Meg

Tillgänglighet på Malmö Arena, ris eller ros?

Nu i slutet av oktober har jag (Meg), Ulf och Anne från kontoret undersökt tillgängligheten på Malmö Arena. Vad är bra med tillgängligheten? Vad är negativt? Är det något speciellt med tillgängligheten som försvårar eller underlättar för människor med funktionsnedsättningar? Detta är bara några få frågor som vi på BUA med spänning ska undersöka. Med under rundturen har vi en reporter från Metro som ska skriva ett kort reportage om vår lilla men ändå viktiga inspektion på hur Malmö Arenas tillgänglighet egentligen ser ut!

Det vi undersöker först är så klart tillgängliga parkeringar. Och detta ser man klart och tydligt redan vid arenans entré, där finns det sju stora handikappareringar. När vi kommer in genom de stora entrédörrarna så märker jag att det är väldigt små dörröppnare och det inte är lätt att se dem, detta kan innebära problem för bland annat synskadade människor. Rundturen börjar i alla fall med att vi får se den stora huvudingången inomhus. Där har arenan stora ytor och det är lätt att hitta var man ska ta vägen. Vi fick börja med att undersöka läktaren och dess rullstolsplatser. Där är gott om plats för varje rullstol och bra utsikt över arenan. Det får plats ungerfär 50 rullstolar och lika många platser för assistenter och ledsagare.

Därefter går vi vidare för att kolla kioskerna som ligger precis bredvid rullstolsplatserna. Det som är riktigt bra är att kioskerna är i bra höjd och det är lätt att ta sig fram med rullstol. Vidare går vi för att undersöka handikapptoaletterna, dörrarna har ingen dörröppnare vilket är ett problem för många med funktionsnedsättning. Dörren kan vara tung och bökig för människor med rullstol. Väl inne på toaletterna så ser jag att de har spegel i lagom höjd och det är stort och rymligt där inne. Men så märker jag att det är svårt att nå tvålen om man till exempel sitter i rullstol, tvålen sitter för alldeles för långt borta. För visst vill man tvätta händerna med tvål även om man sitter i rullstol? En annan negativ sak är att det inte är lätt att ta ner handstöden på toaletten. Jag försöker en stund men kan inte komma på hur man ska få ner dem. Efter en stund fick jag reda på att det finns en liten spak som man ska dra i men den är ju inte alls lätt att hitta och det är inte heller något (till exempel en skylt) som visar hur man ska dra ner den. Detta kan vara ett problem för de människor som till exempel har nedsatt syn eller har någon form av intellektuell funktionsnedsättning.

När vi undersökt toaletterna noga så bestämmer vi oss för att ta oss en våning upp för att kolla in restaurangerna. Hissen som vi åker i är bra, där finns stora siffror på knapparna för de som är synskadade. Tyvärr så finns det ingen punktskrift på knapparna som är viktigt för helt blinda personer och hissen har heller ingen ”talande röst” som berättar på vilken våning hissen befinner sig på. Väl uppe på restaurangerna så är det stort och luftigt för rullstolar. De har bord i lagom höjd och under borden finns inga jobbiga ben i vägen. De har även toaletter på denna våning som ser ut som dem där nere.

Därefter så är vi klara med rundvisningen på Malmö Arena.

Överlag så tycker jag att tillgängligheten på Malmö Arena är mycket bra, det är inte mycket som jag har att säga till om. Där är dock saker som är mycket viktigt och som man bör tänka på när man bygger en allmän plats som en arena, till exempel att det är bra med en talande hiss eller punktskrift på knapparna. Jag tycker dock att tillgängligheten är bättre på Malmö Arena än på fotbollsarenan, i alla fall ur tillgänglighetens ögon!

Vi på BUA vill så klart även tacka Malmö Arena för att vi fick komma!

Skribent: Meg

BUA + Malmö Arena

I morgon, tisdag, bär det av till Malmö Arena. BUA ska med glädje undersöka tillgängligheten på arenan. Finns det brister i tillgängligheten? Vad är bra? Finns det något som egentligen är klokrent i tillgängligheten? Ja, det lär vi märka i morgon! Vi kommer även att träffa en MIF spelare, vem det är, blir visst en liten surprise! Men, hur som haver, hur det går för BUA kommer ni att få läsa här på bloggen under veckans slut! Vi får för övrigt hoppas att vi inte går vilse i den ganska så stora byggnaden...

Xxxx Maddis

ÖVER!

Nu har jag återvänt hem från helvetet, plågan och isoleringen. Tentan är gjord och nu kan jag bara ha turen vid min sida, det återstår att se om tre veckor när vi får veta våra resultat! Hur gick det då? Nja, där var två frågor som jag var osäker på. Blev bara massa blaj-snack kändes det som. Alla frågor måste vara bra för att få G, så visst är man stressad och osäker! Efter fyra timmar av blodförlust i vänster hjärnhalva stack gubben och jag och tog en mys fika! Varm choklad, ja visst! Efter fredagshandlandet blev det en rundis med vår egen lilla flicka, Princess! Självklart plockar gubben fram sin jäkla kamera. Princess blir dock alltid lika vacker! Bjuder på ett par bilder ovan!

Ännu en vecka har alltså gått, inte för att jag märkt det speciellt mycket med tanke på att jag bara haft näsan i böckerna. Ikväll blir det hemmalagad middag, mammas specialité, en kasslerlåda med kokt potatis, lök, grädde och en jäkla massa kryddor. Mor älskar att krydda. Så det är ingen risk att blir förstoppad när man är på besök hos henne i Sjöboland. Men ikväll ska jag och gubben laga maträtten själva så lite mildare på den fronten blir det nog allt.

Sen blir det fan det jag älskar näst bäst här i livet, hålla fredag! Film och myspys med godispåsen. En och annan kopp te också. Gubben ska ut och vara social med en polare men jag, jag nöjer mig fan med att hålla fredag i sängen efter denna vecka. Hjärnan vill inget annat än bara att sova ut. Och det ska jag.

Jag säger det jag säger bäst (iallafall när jag är onykter), skål, puss och godnatt. Ha en lovely fredag!
Xxxx Maddis

P.S. En fredagslåt till er läsare D.S

H43 Wheelers mot Lugi A-lag

Då var det dax för match för H43 Wheelers!

Nu har turen kommit till Lugis A-lag, så nu snackar vi om Lundaderby!!
H43 Wheelers är tagade till max, så har en känsla av att det kommer att bli en mycket jämn match. Vi har övertaget när det gäller stolshanterning och Lugi har väl liitet övertag när det gäller handboll och speciellt då med skott.....men som man brukar säga, bollen är rund och allt kan hända......

Kom och titta vet jag!
På lördag, i Lund, på Färs och Frosta Sparbanks Arena. Ligger precis vid Klostergården. Lundaderbyt börjar kl. 12


Så nu är det upp till bevis att visa vilket Lundalag som är bäst i rullstolshandboll!!

//Meg

Inte hela vägen tyvärr....

Hej hopp :)

Tänkte bara ta upp ett "problem" som jag upptäckte igår på Entré biograf.

När man ska komma in genom glasdörrarna så har de ingen dörröppnare, vilket jag tycker är konstigt med tanke på vilken anpassning de har i salongerna.
Och det är att på första radern så finns det möjlighet att få sin stol utbytt genom att sitta i kvar i ens egna rullstol. Vilket är toppen om man har svårt att flytta över i en vanlig stol och på vissa biografer så kan man ha svårt att ställa bort sin rullstol.
Detta är något som underlättar för många och vad jag vet så är Entré biograf ensam om detta!

Då frågar jag mig själv varför man inte går hela vägen med att anpassa en biograf....som att fixa en dörröppnare in till själva biografen.
Tyvärr så gick de inte hela vägen med sin anpassning vilket är synd.....för det de har inne i salongerna är perfekt!

//Megan

Jag lär mig för livet!

Jag har begravt näsan i mina socionomböcker för tillfället! Den stora tentan är nu på fredag så det gäller ju att isolera sig riktigt från omvärlden för att allt verkligen ska sitta tills dess! Och med isolera menar jag verkligen isolera.

Man vaknar, går på dass, ut en snabbis med vovven, läsa, läsa, läsa, dricker tio koppar te, inser att man fortfarande sitter i nattlinne och raggisar kl 14, läser lite till, håret är fortfarande på sne, ut med hunden igen, läser tills hjärnan börjar skrika efter mat, det får bli makaroner som tar max tre minuter på sig, under dessa tre minuter så läser man lite till, äter, dricker, läser, läser, läser, ut med hunden, klockan är typ 21.00, läser mera, läser, jaaa, sen somnar man fan med tonvis med papper och böcker i sängen. Tackar gud att det kanske är tur att gubben min jobbar natt! Den stackaren hade kanske under sin sömn fått papper uppstoppat på olämpliga ställen.

Morgonen efter ser likadan ut. Överhuvudtaget inget socialt liv någonstans!

Studentlivet är fan ingen dans på rosor!

Men visst lär jag mig för livet!

.Oktobers Förebild.

Oktobermånad är här. Hösten har kommit. Det somriga gröna har sakta övergått till naturbrunt. Löven sitter inte längre på våra träd. Nä, löven har släppt taget om trädets gren och dansar nu istället vilt på marken. Iki Gonzalez Magnusson är för oss ett vilt frisläppt löv. Iki har något gemensamt med dem dansande löven. Vad det är kan vi inte riktigt sätta ord på. Men visst är det så att inget löv är det andra sig likt, men trots detta så dansar alla tillsammans. Oavsett hur lövet ser ut, oavsett hur långt det har utvecklats i livet, oavsett om det är litet eller stort. Oavsett vad.

Första gången vi möte Iki häpnade hon oss alla på dansgolvet då hon dansade streetdance i rullstol utan några som helst konstigheter. Vi frågade oss själva, streetdance i stol? Går det?
Självklart gick det. Varför skulle det inte? Iki blir ett med rullstolen och hon dansar lika vilt och fritt som ett höstlöv. Man skulle nästan kunna tro att hon har höstvinden runt omkring sig när hon dansar. Det är alltså inte så konstigt att Iki Gonzalez Magnusson blir BUA: s förebild för Oktobermånad.

Heter: Iki
Ålder: 26
Bor: I härliga götet, Göteborg
Yrke: Projektledare, dansare, klubbarrangör och Dj.

Iki berättar att hon arbetar som projektledare inom ett projekt som heter Utopia. Utopia är ett kulturcentrum i Göteborg. Utopia står för respekt och för en utopi om att ordna en plats som riktar sig till ALLA. Oavsett vad. En plats som ska fungera lika bra för mig som för dig. Det kan röra sig om att det ska finnas en entré tillgänglig för alla istället för att låta männsikor med rullstolar gå bakvägen för att kunna delta i någon aktivitet. Iki har arbetat inom Utopia sedan tidigt 2008 och detta är ett treårigt projekt. Människorna Iki möter i sitt arbete är allt från högt uppsatta politiker till unga konstnärer i kranskommunerna i Göteborg. För Iki är det självfallet att brinna för ett projekt som Utopia, - Jag tycker att det är en självklarhet, vem vill leva i fack?, säger Iki.

Att se Iki dansa steetdance är en stund man inte vill missa. Hiphop har alltid betytt väldigt mycket för Iki och hon har därför utvecklat streetdancen mer ingående i, till exempel rullstol. Iki har själv ingen funktionsnedsättning. Iki är utan tvekan en förebild för oss på BUA då hon arbetar hårt för att skapa en plats där ALLA har lika villkor. Så vi ställer frågan om hon anser att det är viktigt att ha en förebild och om hon själv har någon sådan, - Ja självklart är det viktigt. Ibland som ung kan man vara osäker på sig själv och sina mål och då kan en förebild hjälpa en. Själv har jag många, många, många. Till exempel; Nina Simone, Michael Jackson, Claire Cunningham och Stevie Wonder.

Iki hoppas också att hon själv kan vara en förebild för barn och unga med funktionsnedsättning. Iki säger, - Mitt mål är att kunna inspirera barn och unga till att inse att vi bara begränsar oss själva. Gör det du vill och tror på och håll alltid huvudet högt. Med eller utan funktionsskillnad!

Iki Gonzalez Magnusson är ett namn att minnas. Varför? Jo, hon är en människa i världen som försöker skapa något som passar alla. Alla ska kunna trivas tillsammans och känna sig trygga tillsammans på en plats, oavsett vad. Oavsett om du är ett litet, stort eller begränsat löv som har det svårt att ta sig fram i världen. Världen behöver fler förebilder som Iki!

Kolla in Iki mer på hennes blogg: http://www.ikiutopia.blogg.se/
Eller gå in och läs på Utopias hemsida: www.kulturungdom.se/utopia

BUA tackar Iki som tog sig tid att svara på vår lilla intervju! Tack!

Intervjuare: Madde och Meg
Skribent: Madde

P.S

Sjuk, sjuk, sjuk med ett stort "S". Min helg kommer bestå av vila, te, ipren, filt, raggisar på fötterna, papper uppstoppat i varje näsborre och en varm tv! Ja, det verkar ju som om jag har det riktigt mysigt denna fredag.

Jag och BUA önskar er alla en skön helg och hoppas att ni slipper något stort "S".

Eran Maddy

P.S

För er som missade inslaget ang. modevisningen på Hjälpmedlesmässan 2009, så kommer det här. Klicka på länken neden.

http://svt.se/2.33782/1.1710788/design_for_rullstolsburna?lid=senasteNytt_379953&lpos=rubrik_1710788

Tack & Adjö för i år!

Mannekänguppvisningen på årets Hjälpmedelsmässa är nu över. Dagen blev inte lika stressig som igår då tjejerna hade vant sig vid all uppmärksamhet. Smink och hår flöt på fint och vi blev klara i god tid innan visningen drog igång. Tjejerna tindra som stjärnor på golvet. Inte en enda sur min där inte. Och några tårar i publiken fick vi nog oxå när sista låten spelades upp, Taylor Swift med "Love story". Ni skulle bara veta vad ett sådanat här äventyr betyder för dessa tjejer.

Vi fick dock klagomål för att vi spelat för hög musik i lokalen och vad gjorde vi åt detta då? Nä, inget såklart. Det var Aktiva Tjejers stund att synas och höras. Men det var tydligen samma folk som brukar klaga varje år så vi måste ju ge dom något mer att bli förbannade för. Det är iallafall mycket svårt att få tyst på en Aktiv Tjej!

Aktiva Tjejer gjorde ett fantasitiskt jobb även idag. Vi tackar för all respons från olika håll. Tackar Åsa och även hennes dotter Felicia för makeupen. Tack Anette på Hjälpmedelsteknik i Lomma som tillsammans med mig planerat och styrt upp visningen. Tack min älskade sambo Martin som kom och filmade hela visningen idag. Detta klipp kommer att hamna på Youtube senare under namn: Aktiva Tjejer, FIFH, Malmö. Uffe, Anne och Anne på kontoret från BUA kom idag igen och hälsa på oss. Tack till er för att ni bryr er om våra tjejer.

Så, förkylder som jag är så har jag ändå kunnat prestera bra dessa tre dagar. Med nässpary och halstabletter funkar tydligen det mesta. Men nu har jag fått te serverat av sambon då febern har återkommit. Det blir väl så, när kroppen blir lugn, kryper febern sig på igen.

Nys, mys, pys på er alla - eran Maddy