Vikten av personlig assistans

Marie har skrivit i sin blogg om hur hon och hennes familj kämpat under många år för att få personlig assistans beviljat till sin dotter. Efter många om och men, och med hjälp från VårOmtanke, kommer det efterlängade beskedet till Marie och hennes familj!

Skrivet av Marie:

Tårar...av glädje...Hur ofta händer det? Det här med personlig assistans har ju varit så himla tungt och svårt att få igenom. När vi ansökte första gången var för precis 2 år sedan. 1,5 år senare(i höstas) gav vi upp då det blev nej i kammarrätten. Jag orkade inte ta tag i en ny ansökan och trodde inte att det skulle löna sig heller. Men i slutet av januari hade jag lite, bara lite extra energi över och tog då tag i det. Rättare sagt så pratade jag med Vår Omtanke och när de tyckte att vi hade en chans framförallt för att Bella blivit äldre så kände jag att kanske, kanske man skulle...När de sen sa att jag inte behövde skriva så detaljerat på ansökan utan bara skriva att vi berättar allt på mötet. Ja, då orkade jag fylla i det lilla som behövdes och lägga det på lådan. Mötet med Försäkringskassan (Fk) har jag också berättat om tidigare och det var hemskt, utmattande, nervöst. Att få personlig assitans betyder så galet mycket för mej så på det där mötet kändes det som om hela min framtid stod på spel, min överlevnad, barnens framtida utveckling och tja, allt skulle avgöras baserat på vad vi berättade och vad vi hade klockat alla moment med Bella till och hur FK tolkade det vi sa.

Idag ringde vår Omtanke och frågade om vi fått post ännu. Ja, men inget skoj sa jag då. Men det hade de: VI HAR BLIVIT BEVILJADE PERSONLIG ASSISTANS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Då kom tårarna av glädje. Kunde nästan inte sluta. Det är inte bara av glädje utan även för att äntligen har jag fått bekräftat av någon annan, en myndighet, att Bella (Lucas med eg) tar så pass mycket extra tid än vad som är normalt för barn i den åldern. Äntligen blir jag förstådd och trodd! Jag skickar inte iväg alla dessa ansökningar för att jag tycker det är skoj eller för att man vill utnyttja bidragssystemet. Nej, jag vill bara få en chans till ett liv som gör att vi orkar med allt. Att ha "annorlunda" barn kräver så oerhört mycket fysiskt som psykiskt av föräldrarna. Man måste vara så jäkla stark och optimistisk för man vill ju sina barn det allra bästa och lite till. De behöver så mycket mer träning än vad bara habilitering och dagis kan erjuda dem. Superviktigt för deras utveckling. Det här öppnar upp så många dörrar. Kanske jag kan få ordning på allt nu? Kanske jag t.o.m kan sova om nätterna nu? Blir lite nya saker att fundera på nu men det gör jag såå gärna!

Igår fick vi dessutom svar på vår bilstödsansökan och även där fick vi ett positivt besked. Förvisso får vi inget med tanke på Lucas men för Bella får vi bilstöd och varje krona är vi tacksamma för!

Vårdbidragsansökan har jag nog glömt att berätta om men vi fick höjt lite grann men nu sänks den igen pga att personlig assistans ansökan gått igenom....

Men överlag är det så mycket positivt som hänt på så kort tid att jag nog inte riktigt fattar det!

Vi på VårOmtanke och BUA säger ÄNTLIGEN och hoppas att Marie och familj får njuta av livet med Bellas personliga assistent!