Jag kunde inte somna igår. Igen. Denna gång låg jag och tänkte på mötet med min handledare som jag ska följa under praktiken som drar igång nästa vecka. Det pirrade otroligt i magen. Var nervös. Kallsvettig. Ja, allmänt fjantigt rädd inför ett möte. Men efter si sådär två timmar av en massa vändande fram och tillbaka i sängen kom jag på mig själv. Vad håller jag på med? Ett möte är ingenting att stressa upp sig för. Jag tänkte tillbaka. För tio år sedan befann jag och min familj i en kris som är obeskrivlig. Den krisen fixade jag ganska så galant om jag får säga det själv. För bara två sedan stod jag utanför portarna till min dröm. Social Högskolan. Jag kände mig liten men klev ändå in och möte en helt ny värld tillsammans med hundratals andra studenter (formodlingen lika rädda som jag). Jag kände inte en kotte. Och idag trivs jag som bebisen vid mammans bröst. Så vad är jag rädd för? Ett möte? Vad de ska tycka om mig? Eller är det för att jag närmar mig slutet av min dröm som socionomstudernade? Drömmen ska bli verklighet och omvandlas till en ännu större dröm vilket är att få arbeta där ute i den galna världen? Inte konstigt att kudden och täcket fick slitas i natt. Tankarna var många.
Jag kom iallafall underfund med att jag har klarat mig hittentills. Jag har ingenting att stressa upp mig för. Med det i åtanke och med ipoden inpluggad i öronen somnade jag sött. När jag vaknade var nervositeten borta. Mötet gick fin fint och jag längtar efter att få sätta fart med mina utredningar.
Dagens lärdom: stressa inte upp dig i onödan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Var på tiden att du lämna ett spår efter dig, tack, ifrån BUA :)