Tvärstopp!

Varför inte göra en entré tillgänglig för ALLA?

Aftonbladet följde Erika Nilsson, 38, och Fredrik Granath, 32, under en dag för att se hur bra framkomligheten för rullstolsburna är i Stockholm.

Aftonbladet testar rullstol i stan. Vi vill gärna tro att Sverige är bäst på tillgänglighet. Att vi ligger i framkant. Om ett halvår ska hela landet vara handikappanpassat enligt mål som regeringen satt upp för tio år sedan. Men hur långt har vi kommit? Aftonbladet bestämde sig för att testa en vanlig dag på stan i rullstol. Trösklar, kullersten och trappor. De flesta människor märker inte ens att de finns där. Men för en person som sitter i rullstol kan de små detaljerna lätt bli till stora hinder.

– Visst kan jag be om hjälp ibland, men jag vill inte känna mig beroende av andra, säger Fredrik Granath, 32, som varit rullstolsburen hela livet.
För tio år sedan tog socialdepartementet fram en nationell handlingsplan för att göra Sverige handikappanpassat till år 2010. Med sex månader kvar är planen långt ifrån i mål.
– För lite har hänt för att vi ska kunna säga att 2010 har vi nått fram. Mycket ligger på kommunal nivå och kommunerna har kommit olika långt, säger Ulrik Lindgren (KD), politisk sakkunnig på socialdepartementet. Hittills har bland annat järnvägsstationer och tåg handikappanpassats och innerstadsmiljön i städerna förbättrats.

– Statskontoret utvärderar nu hur arbetet sett ut de här tio åren. Utifrån den rapporten ska vi planera för hur vi ska fortsätta. Erika Nilsson, 38, blev rullstolsburen efter en ridolycka för 15 år sedan. Hon tror att det skulle behövas en lag som tvingar företag att anpassa sina lokaler till personer med funktionshinder. Det har länge diskuterats om att stifta en ny lag där otillgänglighet klassas som diskriminering. I och med det skulle man kunna sätta press på företag. I Norge och USA finns redan en liknande lag.
– En grupp utreder detta just nu. Vi vill gärna att en sådan lag ska träda i kraft men inväntar utredningen, säger Ulrik Lindgren.

Så gick det för Erik och Fredrik under en dag i Stockholm:
I livsmedelsbutiken:
Att gå och handla kan kännas som en enkel sak. Men i en rullstol kan man möta en del hinder i mataffären. Butiken aftonbladet besöker är rymlig och det är inga problem att ta sig fram.
Erika:
– Att handla mat upplever inte jag som något större problem. Jag kanske inte storhandlar ensam, det är för problematiskt, men ofta är det gott om utrymme och om inte kassorna är för höga så fungerar det bra.
Fredrik:
– Jag kan tycka att det är besvärligt att handla och jag undviker vissa butiker. Ofta handlar det om att hyllorna är alldeles för höga så jag omöjligt kan nå, kassorna kan vara höga och det blir svårt att packa maten. Ibland sitter också kortläsaren väldigt högt upp.

Klädbutiken:
I ingången till butiken finns en hög tröskel. Genast blir det problem och Erika kommer inte ens in genom entrén utan hjälp. När aftonbladet ser sig omkring på gatan har nästan alla butiker en liknande tröskel.
Erika:
– Det här gör mig förbannad. Det skulle vara så lätt att åtgärda. Det är inga stor ingrepp men det skulle göra livet så mycket enklare, inte bara för oss rullstolsburna utan också för föräldrar med barnvagn eller pensionärer med rullator.
Fredrik:
– Här känns det verkligen som att de inte ser oss som sina kunder. Jag blir jättesur och känner att om de ville ha mina pengar skulle de bry sig om det här. Jag vill inte ens ge dem mina pengar, jag går hellre härifrån.

Apoteket:
Ingången till Apoteket är alldeles för smal. Dessutom finns en tröskel i två nivåer i dörröppningen. Både Erika och Fredrik får kämpa mycket länge innan de till slut tar sig in.
Erika:
– Det här går ju inte. Och det känns tråkigt att behöva leta efter ett annat apotek. Det inskränker mig och jag behöver planera var jag gör mina inköp. Tröskeln är inte särskilt hög och det skulle vara enkelt att fasa av den.
Fredrik:
– Nu är jag alldeles svettig. Den här affären ligger på en av Stockholms största gågator och den borde alla kunna komma in i. Man lär sig vilka ställen man kan gå till och till vilka ställen man får skicka en kompis som handlar åt en.

Tunnelbanan:
Att ta sig ner till spåren visar sig vara tidskrävande och tålamodet sätts på prov. Ofta finns bara en hiss och aftonbladet väntar flera minuter på hissar som är trånga eller fulla med folk.
Erika:
– Jag undviker buss och tunnelbana. Det beror både på att jag bor en bit utanför stan och att det är ganska krångligt. Ofta är hissarna väldigt äckliga också. Men det här gick ju rätt bra tycker jag.
Fredrik:
– För mig fungerar tunnelbanan jättebra. Stationen som ligger där jag bor är ombyggd och bra anpassad. Det som kan vara ett problem är om glappet till tunnelbanan är lite för stort, då kan jag fastna. Men oftast går det smidigt.
– Buss åker jag däremot aldrig eftersom jag inte kan ta mig ombord.

Uteservering:
Många uteserveringar är uppbyggda på en terass med en hög tröskel. I en undersökning som De handikappades riksförbund genomfört av 331 uteserveringar i Stockholms stad visade det sig att var femte var omöjlig för en rullstolsburen att ta sig in på. Den aftonbladet valde var en av dem.
Erika:
– Jag kan förstå att uteserveringarna bygger upp en terass att stå på när gatan lutar. Men de skulle kunna göra en ingång i början av lutningen, där det är plant.
Fredrik:
– Jag kan tycka att det på många ställen är väldigt onödigt att bygga upp uteserveringarna så här. Men det finns rätt gott om uteserveringar i Stockholm och jag väljer de som jag vet att jag kan komma in på.

Bankomaten:
Det finns många bankomater att välja mellan och de flesta har redan sänkts ned till en ganska låg höjd. Det går smidigt och Fredrik och Erika ser inte många problem med dagens uttagsmaskiner.
Erika:
– Det brukar inte vara något problem att ta ut pengar. Oftast går det bra.
Fredrik:
– Det här gick hyggligt. Oftast är det inga problem med ta ut pengar, man har börjat att ändra och flytta ner de bankomater som sitter högt upp. Det är riktigt bra.

Artikel från Aftonbladet, 16 augusti 2009


Ja, man kan ju fråga sig varför det ska vara så svårt att göra samhället tillgängligt för alla dess medborgare. Det är sex månader kvar till år 2010. Det känns som det har varit för mycket prat men för lite arbete. Man sitter på sina fina stolar och pratar om alla möjligheter, om att allt ska göras tillgängligt för alla. Men var är resultatet? Var fan är resultatet?

XoXo eran Maddy