Samtal med den äldre generationen - del 2

Jag och Princess går våran vanliga morgonpromenix och möter två äldre damer. Två damer som förmodligen är nya i området. De har aldrig sett mig tidigare och jag har heller aldrig sett dessa två. Utifrån deras blickar inser jag att jag kommer att bli stoppad.

De två damerna diskuterar med varandra ju närmre dom kommer mig.
- Är det en flicka eller pojke? Jag ser inte. Det är en pojke. Eller?

Den ena damen stannar mig.
- Är du en pojke?

Jag stannar och ler.
- Nja, jag tror jag i första hand ses som en flicka. Men det spelar nog inte så stor roll vilket kön jag ses som.

Hon rynkar pannan och förstår inte riktigt mitt svar. Hon tittar på min keps.
- Nä men gud vad synd (damen pekar på rullstolen). Men jaaa där är ju allt ditt hår. Och jag såg inte ditt ansikte under den där skärmen. Det är ju bara pojkar som bär keps.

Jag.
- Jaså det säger du?

Damen frågar.
- Vad har hänt med dig stackare? (hon syftar återigen på rullstolen)

Jag förklarar. Bilolycka.

Damen.
- Fyllekaja som körde på dig?

Jag.
- Nä, en olycka helt enkelt.

Damen.
- Lilla flicka. Hur klarar du det?

Jag förklarar.
- Det funkar trots allt. Allt går.

Damen tittar förvånande på mig. Återigen verkar hon inte förstå mitt svar. Sedan tittar hon på Princess.
- Bor du helt själv?

Jag.
- Jadå.

Damen tittar på Princess igen.
- Tur du har lite sällskap iallafall. Inte helt ensam.

Jag tittar på Princess.
- Ja, jag är lyckligt lottad.

Damen berättar sitt namn och frågar efter mitt. Kanske vi ses igen, säger hon. Jag svarar, det gör vi säkert. Damerna går vidare. Dom fortsätter sin diskussion men jag hör den inte. Jag går vidare och inser att jag tycker synd om damen som frågat mig så mycket. Frågor som kan tyckas vara konstiga för många men ändå helt vanliga för någon som mig (denna gång är det jag som syftar på rullstolen). Men varför tycka synd om damen? Damen har förmodligen inte någon aning alls om vad dagens människor med någon form av funktionsnedsättning åstadkommer där ute i samhället. Vad "dom" klarar av. Vad "dom" gör för underverk. Jag ville berätta för henne vad hon verkar missa. Vad hon borde se. Kanske hade hennes frågor varit annorlunda om hon bara fått se. Om hon bara hade vetat.

Och hade hon sagt "stackare" om jag nu varit en pojke? Eller är det mer synd om mig för att jag är en flicka? När jag når min ytterdörr inser jag att känslorna som växt under damens och mitt möte varit ömsesidiga - hon tycker synd om mig men jag tycker oxå synd om henne. Visst är livet irroniskt.