Under min tid här har jag kommit underfund med att jag ständigt går för nya utmaningar. Utmaningar som jag kanske hade vänt kinden mot om jag hamnat framför dom för tio år sedan. Ett enkelt hembesök hos en annan krävs i vanliga fall noga planering om man har en funktionsnedsättning. Frågor som man ständigt måste tänka på är om parkering finns i närheten, kommer man in i byggnaden, kommer man ens upp till lägenheten, kommer man in i lägenheten? Som biståndshandläggare gör man dagligen hembesök. Detta gör att jag måste fråga mina klienter när jag har dom i luren om dom har hiss i fastigheten, säger dom ja, får det duga. Resten av frågorna får jag strunta i. Och jag vill inte veta heller. Jag vill utmana mig själv genom att se om jag hamnar framför några hinder när det gäller den fysiska tillgängligheten. I längden så är det nog bra att inte tänka så mycket på alla frågor som rör sig i huvudet inför ett hembesök. För om jag dagligen - flera gånger under en dag - skulle tänka dessa frågor skulle jag förmodlingen vara utmattad rent psykist när jag väl lämnar arbetet bakom mig. Då ställer jag mig hellre framför dom där utmaningarna. Utmaningar som tycks vara små för de som saknar någon form av funktionsnedsättning men som i självaste verket är rena rama bergsstigningen för mig. I rullstol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Var på tiden att du lämna ett spår efter dig, tack, ifrån BUA :)