Välkommen.

Socionomexamen är gjord. Nu är jag äntligen färdig utbildad socionom. Jag har haft drömmen om att bli socionom så länge att det nu känns konstigt att ha uppfyllt den. För många har socionomyrket dragit igång redan nu. Tyvärr får jag vänta någon vecka till innan jag kan sätta fart med det jag vill sätta fart med. Livet blev inte riktigt som jag planerat och ni som känner mig vet att jag gärna planerar och är förberedd på saker och ting. Jag har nu njursvikt. Vilket innebär att det krävs en del undersökningar och prover innan livet kan gå vidare. Blodvärdet har varit lika lågt som helvetet och blodtrycket har varit lika högt som molnen på den blå himlen. Hela jag har tydligen varit i obalans utan att ha märkt det. Jag har tyckt att jag har mått bra. Men obalansen har börjat för flera månader sedan vilket gjort att jag vant mig vid det utan att klaga. Visst trötthet och hjärtklappningar har gjort att jag ifrågasatt men jag har trott att det berott på mitt intensiva intresse för plugg och jobb - samtidigt. Tydligen så var det inte så enkelt. Och nu, efter att drömmen är spikad, kommer verkligheten i kapp. Jag kommer att behöva nya njurar i framtiden. När, vet jag inte ännu. Hur, vet jag inte heller. Vet bara att njurarna kommer att ge upp inom mig en vacker dag och utan dem kan jag inte leva. Det är verkligheten. Välkommen.

Ni som känner mig vet oxå att jag är envis. Det är mycket tack vare denna egenskap som jag kommit så långt som jag gjort efter det att livet lekt med en. Det är iallafall vad min morfar sagt. Men orkar man vara envis i all evighet? Jag vet inte det heller. Jag är förmodligen mest arg och frustrerad att det blivit så här just nu. Helt plötsligt ser jag min framtid som en helt annan än den jag såg för en vecka sedan. Mycket har förändras. Mycket kommer att förändras. Det är ett faktum som kommit fram. Och många av dessa förändringar vill jag inte genomföra. Många i min omgivning kommer nog inte förstå det men så känner jag just nu. Kanske känner jag annorlunda i morgon. Jag vill inte leva halva livet under ett sjukhustak, då packar jag hellre väskan och avslutar någon annanstans. Jag försöker jävligt hårt att plocka fram den där envisheten. Jag försöker jävligt hårt.

Men ack. Se nu bara detta inlägg och klagan som en egångsföreteelse. Jag hatar folk som klagar om sin sjukdom, funktionsnedsättning eller livs olycka och njuter av uppmärksamheten. Buhu. Bloggen kommer att fortsätta i samma anda där klagan riktas in på annat elände. För någon måste ju klaga på allt det andra som samhället bidrar till. Och bloggen är absolut inte gjord för mitt privata elände. Och förresten, tyck för fan inte synd om en. Det är nästan det värsta. Då ger jag dig en rak höger.