Att bestämma sig.

Jag har bestämt mig för något. Något som inte alla kan göra även om dom så gärna vill. Men jag har möjlighet att göra det, så jag gör det. Jag har bestämt mig. Och det finns nog inget som kan få mig att ändra det som jag har bestämt mig för. Möjligtvis kämpande från ett annat håll men det kämpandet kommer nog aldrig. Så därför har jag bestämt mig för det jag har bestämt. Och det är så otroligt underbart.

Bild: Förmodligen sommarens sista bild där jacka inte var så jäkla nödvändigt trots allt.

Hjälpmedelsmässa 2011!

Ja, det är ju mässa i år oxå! Självklart! Den 28 och 29 september är det dags för årets Hjälpmedelsmässa i Malmö. Och självklart är det fritt inträde. Inga mässor bör ta inträde, var på en mässa i dag som faktiskt tog inträde. Kasst. Det märktes för det var knappt några där. Men inte Hjälpmedelsmässan, de har tänkt ett steg längre. För mer info om årets mässa: www.hjalpmedel.se

Hösten!

Hösten är här. Ja, du kan inte säga något annat. Det är den. Sommaren har bara gått för fort. Som vanligt. Jag tycks alltid missa den även om jag befinner mig mitt i den. Mycket har dock hänt. Och känner jag livet rätt så kommer det hända mer inom kort. Allt negativt ska bort och allt positivt ska stanna. Så är det bara.

Hösten, nu kör vi.

En andra chans - fortsättning

Brev skrivet av producenten för tv programet "En andra chans".

"Tack till dig Pontus i din himmel!"

Första gången jag hör av mig till Pontus, en av våra fyra fantastiska huvudpersoner, så svarar han inte själv. En av hans assistenter berättar att han är upptagen och undrar om han kan få ringa tillbaks. Pontus återkommer redan efter 5 minuter:

- När jag hörde att det var SVT som ringde blev jag nervös, tänkte att ni skulle kolla om jag betalt tv-licensen! Men du ringer om någon dokumentärserie?

Jag berättar om serien som vi planerar göra på Sveriges Television och Pontus blir jätteglad. Klart att han kan tänka sig att medverka i En andra chans. Men han vill gärna träffas och prata mer.

-Går det bra att ses om ett par dagar. Jag är inte hemma, utan på Sahlgrenska sjukhuset och jag är nyopererad. Hör du att det blåser i luren? Det är jag som andas! Jag tar mina första andetag sedan olyckan!!

När Pontus blev påkörd den där nyårsnatten 2008, blev han så svårt skadad att han först dog! Han återupplivades av ambulanspersonalen på olycksplatsen och fördes snabbt till sjukhuset. Där fick Pontus familj besked om att hans skador var för svåra att klara av och att han inte skulle klara natten. Familjen fick dessutom höra av en läkare att det liv som väntade Pontus, om han mot förmodan skulle klara sig, var för svårt att leva. Han skulle bli totalförlamad, utan förmåga att ens kunna andas själv. Men mot alla odds överlevde alltså Pontus! Och han fick behålla det allra viktigaste - hjärnan. I första avsnittet av En andra chans säger han själv:

- Det är ju en gåva - jag fick behålla livet! Men gåvan är inte bara att jag fick behålla livet utan att jag fortfarande kan förmedla mig. Det är väl mitt uppdrag här i livet att jag nu ska förmedla de positiva tankarna.

Så när jag lyssnar på Pontus som drar några av sina första andetag, efter det att han just fått en så kallad andningsstimulator inopererad, och hör honom uttrycka sin enorma lycka över dessa andetag, förstår jag att jag pratar med en alldeles extraordinär människa! När jag dessutom bara några dagar senare får träffa honom hemma i lägenheten på lilla kullerstensgatan i Lund, och han ställer lika många frågor till mig som jag till honom, förstår jag också att han inte bara är stark utan smart. Sen när jag ska gå ett par timmar senare och han hoppas att han inte gjort mig ledsen, så tittar jag frågande på honom...?!

- Ja, men du sa ju att din syster också blev påkörd när hon var ung, men att hon dog. Nu när du träffat mig så kanske du tänker att din syster borde haft samma tur som jag, säger Pontus.

Jag är så tacksam att vi fann Pontus! En glädjespridare trots det svåra i hans egna situation. Och Pontus förmedlar ett viktigt budskap, i varje avsnitt: att hans liv är värt att leva, att han fortfarande kan göra allt han vill och vad än alla andra tycker om saken, så är han tacksam för den andra chans som han fått.

Självfallet har Pontus under seriens gång också stunder av sorg och ledsamhet över det som gått förlorat. Men han vill leva och han vill mötas.

I början av vår relation med Pontus så reagerade vi i tv-teamet ofta med ledsna känslor när vi besökt honom. Vi var ledsna för hans skull men med tiden, och tackvare våra samtal, förstod vi ju att han själv hade accepterat sitt nya liv och om vi inte vågade vara nära så svek vi. Så rådet är: VÅGA mer! Och undvik inte det som först verkar svårt. När vi vågar mötas får vi så mycket tillbaka!

Pontus hann själv se de första 3 avsnitten av En andra chans innan han gick bort den 21 maj 2011 efter att ha drabbats av en slempropp. Hans familj önskan är att delarna med Pontus i serien skulle sändas ändå. Och det är jag enormt tacksam för! Hans budskap förmedlar hopp, mod och styrka - och hans insikter om livet kan vi alla lära oss så mycket av.

Tack till dig Pontus i din himmel!
/Lisen Lindahl-Söderberg

Kapade kroppar visas på Sundstorget

Artikel från Helsingborgs Dagblad!





Varje år amputeras cirka 3 500 människor i Sverige. För en del blir ingreppet något man skäms för. Det hoppas fotoutställningen "Kapad kropp" kunna ändra på.

För tre år hade fotografen Elisabet Ohlson Wallins pappa just fått sitt ena ben amputerat. I samma veva hörde Leif Axelsson av sig.

"Vill du göra en fotoutställning med amputerade människor?"

– Jag sa ja direkt, säger Elisabeth Ohlson Wallin.

Hon står på det regniga Sundstorget tillsammans med initiativtagaren Leif Axelsson och precis mitt på torget ståtar fotoutställningen "Kapad kropp". Den består av ett 20-tal bilder av amputerade svenska män och kvinnor. I olika åldrar.

Det som förenar dem är att de är helt vanliga människor som av olika anledningar, cancer, blodförgiftning eller olyckor, fått en eller flera kroppsdelar bortopererade.

– Det är lite av tanken med hela utställningen, att synliggöra amputerade. När jag kontaktade folk för att höra om de ville ställa upp som fotomodeller fick jag massor av svar direkt, säger Leif Axelsson.

Han fick själv armar och ben amputerade för drygt tio år sedan i samband med en blodförgiftning. Det tog ett antal år att komma tillbaka och lära sig leva med proteser. I dag är Leif Axelsson ordförande för KFA, Koalition För Amputerade. En förening med cirka 500 medlemmar.

Han hade länge funderat på att försöka få mer uppmärksamhet för föreningen och kunna öka medlemantalet. När idén om en fotoutställning dök upp tänkte Leif Axelsson att han skulle försöka få kontakt med en känd fotograf för att skapa publicitet. En vän föreslog Elisabeth Ohlson Wallin, en av Sveriges mest kända fotografer. Med flera uppmärksammade utställningar bakom sig. Inte minst den omtalade Ecce homo 1998.

– Jag tänkte att jag fick närma mig lite försiktigt, så jag skickade först ett mejl. Och fick svar efter en kvart, säger Leif.

För Elisabeth Ohlson Wallin har det handlat om att lyfta fram vackra bilder.

– De som jag plåtade ville inte heller att det skulle bli någon "tycka synd om"-utställning, säger Elisabeth Ohlson Wallin.

Hon kallar "Kapad kropp" för en folklig utställning. Inte minst för att den visas ute i det fria. Det är faktiskt första gången som en av hennes utställningar visas utomhus.

– Tanken var inte så från början. Men när förslaget dök upp så föll alla bitar på plats. Ordet tillgänglighet är lite av ett nyckelord, säger Elisabeth Ohlson Wallin.

När de häromdagen arbetade med själva uppbyggnaden kom ett par kvinnor fram till Leif och bad att få ta en bild av honom.

– En av kvinnorna var från St Petersburg och sa att där ser man aldrig amputerade människor ute på gatorna. Hon berättade att "man låser in alla funktionshindrade på institutioner", säger Leif Axelsson.

– Men även i Sverige kan det fortfarande ses som lite skämmigt. Det är nog en del som tycker att jag inte borde gå i shorts på stan. Men det skiter jag i, säger Leif Axelsson.

Han hoppas att "Kapad kropp" ska väcka empati och medmänsklighet.

– Ibland tycker jag att svenskar är så jävla egotrippade. Jag önskar att vi kunde coola ner lite grann. Många går och väntar på pensionen vid 65. Men du kan bli av med benen när du är 64 och ett halvt.

– Ta vara på dagen nu och njut av livet.

Passar ikväll.

En andra chans

Missa inte "En andra chans" som går på torsdagar kl 21.00. Första avsnittet ägde rum ikväll! Missa inte nästa vecka. Jag kommer inte göra det.

Plus eller minus?

Måste fixa en ny rulle igen. Fick en ny i november men där är fan något som går sönder varje vecka. Nu får det räcka. Dom får fixa en ny. Jag funderar på X:sen. Väger 2,1 kg. Hatat Panthera men nu är jag redo att kanske, men bara kanske, ge den en chans.

Tankens dag.

I morgon blir det bröllop och namndag. Jag har väldiga bekymmer med att bestämma outfit. Jag får låta morgondagen bestämma. Kostym eller klänning? Betyder det att jag har för mycket kläder eller för lite? Om jag inte kan bestämma? Afrikas befolkning svälter ihjäl och jag är bekymrad över morgondagens outfit. Jag lovar att inte slänga någon mat i morgon och ser jag någon göra det ska jag dra frasen "tänk på alla barnen i Afrika."

Och hur kunde detta blogginlägg gå från bröllop till svältande Afrika? För mycket tankar antar jag.

Lovade ju...